ETEP lights

ARTIKLAR

Den stabiliserade inflygningen: kriterierna, och hur du kontrollerar dem flygning efter flygning

En bra inflygning avgörs före flaren. På en höjd som bestämts i förväg ligger flygplanet på sin bana, i rätt fart, konfigurerat, med en rimlig sjunkhastighet; annars gör du ett pådrag. De erkända kriterierna, varför de spelar roll, och hur du läser av dem efter varje flygning ur flygplanets logg.

Alla artiklar·Publicerad ·7 min läsning

Var kriterierna kommer ifrån

De mest citerade kriterierna kommer från Flight Safety Foundations (FSF) arbetsgrupp för att minska olyckor vid inflygning och landning, känd under förkortningen ALAR. Dess Briefing Note 7.1, ”Stabilized Approach”, publicerad år 2000, ger en enkel definition: en inflygning är stabiliserad bara om alla kriterier i operatörens procedurer är uppfyllda senast när den lägsta stabiliseringshöjden nås.

Arbetsgruppen fann att instabila inflygningar, för låga och för långsamma eller för höga och för snabba, var en orsaksfaktor i 66 % av de 76 olyckor och allvarliga tillbud vid inflygning och landning som den studerade, och som inträffade i hela världen mellan 1984 och 1997. Dokumentet riktar sig i första hand till trafikflygets besättningar: det talar om manövrerande och övervakande pilot och om flight management-system. Dess principer gäller ändå för ett klubbflygplan.

EASA för över principen till allmänflyget, på sin sida om kontrollförlust vid inflygning och landning: en stabiliserad inflygning följer en bana med konstant vinkel mot en referenspunkt för landningen; flygplanet konfigureras tidigt, så att bara små korrigeringar av tippvinkel, kurs och effekt behövs; och om inflygningen inte är stabiliserad gör du ett pådrag.

Flight Safety Foundations kriterier

FSF anger två lägsta stabiliseringshöjder: 1 000 ft över flygplatsen i instrumentväderförhållanden (IMC), 500 ft i visuella väderförhållanden (VMC). På den höjden ska allt följande vara uppfyllt:

  • flygplanet är på rätt flygbana;
  • bara små ändringar av kurs och tippvinkel behövs för att hålla den;
  • den indikerade farten är högst VREF + 20 kt och lägst VREF;
  • flygplanet är i landningskonfiguration;
  • sjunkhastigheten är högst 1 000 ft/min; en inflygning som kräver mer kräver en särskild briefing;
  • effektinställningen passar konfigurationen och är inte lägre än det minimum som anges i flygplanets drifthandbok;
  • alla briefingar och checklistor är genomförda;
  • vid en ILS-inflygning håller sig flygplanet inom en punkt (dot) från kurslinjen (localizer) och glidbanan; vid en cirklingsinflygning är vingarna plana på final senast 300 ft över flygplatsen;
  • en ovanlig procedur eller en onormal situation som kräver avsteg från dessa kriterier kräver en särskild briefing.

Och regeln som ger listan dess mening: en inflygning som inte är stabiliserad vid den lägsta stabiliseringshöjden, eller som blir instabil under den, kräver ett omedelbart pådrag.

Varför det spelar roll, även i trafikvarvet

FSF-dokumentet beskriver de två sätt på vilka en inflygning går fel. I de studerade olyckorna ledde de låga och långsamma inflygningarna till kontrollförlust och, oftast, till kollision med terrängen; de höga och snabba till kontrollförlust, överrullningar och banavåkningar. Bland avvikelserna som den tar upp: en hel inflygning på tomgång för att flygplanet kom för högt eller för snabbt, en tröskel som passerades mer än 50 ft för högt, en utdragen flare och en lång sättning.

Att bestämma stabiliseringshöjden före inflygningen förändrar framför allt beslutet. På 500 ft är frågan inte längre ”kommer det att gå?” utan ”är kriterierna uppfyllda?”. Pådraget blir en planerad manöver, inte ett erkännande av ett misslyckande. EASA säger det rakt ut: det är ingen skam att göra ett pådrag. EASA råder också att ha med tillräckligt med bränsle för ett pådrag och att öva på det, eftersom det är en kritisk fas av flygningen.

Vad flygloggen kan visa

Många klubbflygplan spelar redan in varje flygning. En Garmin G1000, till exempel, skriver en fil vid varje uppstart i mappen data_log på SD-kortet i dess multifunktionsdisplay. Motorövervakare, annan avionik och navigeringsappar lämnar också loggar eller GPS-spår. Efter flygningen kan inflygningen läsas av ur dem.

Höjderna är svårigheten: ett lätt flygplan har ingen radarhöjdmätare. Höjden över flygfältet räknas fram ur den inspelade höjden, minus flygfältets höjd avläst i samma logg medan flygplanet rullar på det. Båda kommer från samma källa, så en felaktig höjdmätarinställning tar ut sig själv.

KriteriumVad loggen visar
FlygbanaSpåret på kartan; vid en ledd inflygning, kurs- och glidbaneavvikelserna om avioniken spelar in dem.
FartDen indikerade farten mellan stabiliseringshöjden och tröskeln. Ett vanligt GPS-spår ger bara farten över marken, som vinden förvränger.
SjunkhastighetDen inspelade vertikalfarten, eller den som räknas fram ur höjden.
BankningRollvinkeln, när loggen innehåller attityden.
Konfiguration, effekt, checklistorSällan: klaffläget och checklistorna finns inte i de flesta loggar; motorvarvtalet ibland.
SättningSjunkhastigheten och lastfaktorn vid sättningen; sättpunkten räknad från tröskeln, om banans position är känd.

Metoden har tre steg. Välj din stabiliseringshöjd: 500 ft över flygfältet vid VFR, eller din skolas. Mellan den höjden och tröskeln, notera den högsta sjunkhastigheten, spannet mellan den högsta och den lägsta farten, och den största bankningen på kort final. Jämför dem med dina gränser, och titta sedan på sättningen: där du siktade, utan märkbar lastfaktor?

Flygning efter flygning: leta efter trenden

En enskild inflygning säger lite. Tio inflygningar till samma bana visar en vana: en fart som alltid är lite för hög på final, en sjunkhastighet som ökar under 300 ft, sättningar allt längre in på banan. Följ andelen stabiliserade inflygningar månad för månad, och det kriterium som oftast inte uppfylls: det är det du ska jobba med tillsammans med din flyglärare.

Ett pådrag efter en instabil inflygning räknas aldrig som ett misslyckande: det är precis vad kriterierna kräver. För att lära av det, spela upp flygningen med din flyglärare; hur man genomför den debriefingen är ämnet för vår artikel Att debriefa en flygning med din flyglärare.

Källor

  1. FSF ALAR Briefing Note 7.1 — Stabilized Approach Flight Safety Foundation, Approach-and-landing Accident Reduction Tool Kit (Flight Safety Digest, August–November 2000) (på engelska)
  2. Loss of Control (LOC-I) in Approach and Landing EASA, general aviation safety pages (på engelska)

Texterna lästa vid artikelns datum. För förordningar är det bara den officiella versionen som gäller.